fredag 19 augusti 2011

Whalespotting

https://picasaweb.google.com/113909229608293404308/Galicia?authuser=0&feat=directlink


https://picasaweb.google.com/113909229608293404308/SantiagoDeCompostela?authuser=0&feat=directlink

https://picasaweb.google.com/113909229608293404308/RunawayBlues?authuser=0&feat=directlink



Rapport från Biscaya, från Rosslare, Irland till Ria de Cedeira, Spanien:
Efter två dygn är jag klar för evakuering. Det blåser hård sydvästlig vind, vi har rejäl sjögång med vågor från tre håll. Runaway stampar och rullar, skakar och kränger. Vågor vräker sig utan förvarning och synbar anledning ideligen in i sittbrunnen. Där står jag eftersom jag inte kan annat i vaket tillstånd, bunden till båten i livlinan. Balanssinnet försvann redan efter några sjömil, så jag rumlar omkring som en försupen sjöbjörn. Men sjösjukeplåstret visar sig ge bonuseffekter. En av biverkningarna är extrem trötthet, och Stefan kan bädda ner mig i sjökojen där jag slocknar och drömmer om ett fridfullt småstadsliv, tryggt förtöjd i ankdammen därhemma. Förstoppning är en annan, tack och lov. Att gå på toa är som att bestiga Mount Everest. Men alla måltider har samma färg och konsistens (typ gröt) så aptiten hålls nere på låg, mycket låg nivå.
(Recept: Skepparens lilla enkla: Öppna en burk konserverat kött. Tillsätt några muggar vatten och häll i så mycket snabbmakaroner som råkar trilla i med vågrörelserna. Koka och krydda med salt, peppar och minst en matsked chilipulver, så känner man inte smaken.)

Men så sker ett under.
På tredje dagen uppstånden igen kisar jag yrvaket ut genom ruffluckan. Det är sol. Runaway vaggar lojt fram, kväljningarna är borta. Jag löser av Stefan vid rodret och ser en rörelse i vattnet. Kikar ner över relingen... där simmar en stor fisk på rygg. Den sträcker upp en fena ur vattnet och vinkar till mig! Ha! Kul fisk, tänker jag ironiskt och tror förstås att det är en Scopodermgrej. (Synrubbningar, vanlig biverkning.) Men nej, Stefan bekräftar. Den finns på riktigt.
Sedan bara fortsätter det. Efter en stund ser jag flera flockar delfiner som närmar sig båten från olika håll. De är många, jag gissar på närmare hundra, och de verkar ha bestämt sig för att samlas runt båten för att roa oss en stund innan de drar vidare. Överallt runt båten hoppar de, surfar på vågorna, dyker under kölen och simmar fort, fort i kölvattnet. Underbart!
Jag står fortfarande med ett leende på läpparna när jag plötsligt ser en vattenkaskad och en gråsvart kropp en bit bort. VAL! Och så en ny fontän, den här gången på andra sidan, närmare oss. En stor sillval* dyker upp. Jag är salig. Och det är inte slut än. De närmaste timmarna ser vi många "valsprut" på avstånd och min miserabla inledning på denna resa är glömd. Portugisiska örlogsmän glider förbi på vågorna*. Det blåser lätta vindar och båten gungar behagligt. Vi seglar i månsken på nätterna och livet är overkligt vackert. Slarviga hopkok byts ut mot lyxkäk. Torkat renkött, bönsalsa, ratatouille, sallader, brieost...
Fjärde dagen: resans höjdpunkt; plötsligt upptäcker jag valsprut rakt föröver. Två valar ligger och vilar och frustar vid vattenytan, och vi närmar oss långsamt. Jag ropar på Stefan och ändrar kursen lite, så att vi kan passera helt nära. Vi står stilla och håller nästan andan när båten sakta glider förbi. Just då gör sig båda beredda för ett djupdyk, vänder upp sina stjärtfenor samtidigt i en klassisk pose innan de försvinner i djupet. Jag är nästan gråtfärdig av lycka. Upplevelsen är obeskrivlig.
Lite senare passerar en hel grindvalfamilj framför oss och vi inser att vi har fått en valdos som heter duga!
Efter fem dygn börjar denna magiska seglats närma sig sitt slut. Jag står och njuter av ännu en spektakulär soluppgång när jag ser en silhuett rakt föröver; Spanien! Wow! Jag har seglat hit! Otroligt. Och den här resan har bara börjat...

Nu ska vi ägna oss åt Galicien, tapas, Riojavin, sol, bad och värme ett tag. Vandra i bergen och borra ner tårna i spansk sand som omväxling.
Vår första hamn råkade bli Ria de Cedeira, ett formidabelt paradis. Googla! Visst är det vackert?

Javisstja. Höll på att glömma min lilla Irlandrapport. Några höjdpunkter därifrån:
Skaldjursfrossan i Skerries. Några givmilda fiskare öste krabba och hummer över oss och vi hade att göra en hel dag med att först dräpa de stackars djuren och sedan koka dem, en och en i vår största gryta. Men den middagen gick inte av för hackor!
En och annan Guinness i Belfast.
Thin Lizzy tribute i Arklow. Vilket ös!
Trevligt umgänge med ReLax och NoaNoa, två Olor, Caroline och Torunn
Irländaren med sitt restaureringsobjekt, Ylva - en riktig klassiker, havsseglare i trä från -38.

Vale... hasta luego!

*Sillval. Tillhör familjen fenvalar och är den näst största sorten, ca 20 m. Blåvalen är större.
*Grindval. Äh, googla!
*Portugisiska örlogsmän är maneter som fäller ut ett litet segel ovan vattenytan och seglar omkring och luras. De är lika farliga som vackra.