fredag 4 november 2011

Pippi på Mareld*

Bilder från Portugal... Klicka här!



Nu är det snart fem månader sedan vi gav oss iväg. Tiden rusar och Gubben Höst flåsar oss i nacken. Så vi fortsätter söderut, mot drömmen om den eviga sommaren och medan ni rotar fram vinterjackan och långkalsongerna, stoppar vi undan, undan för undan:)

Vad har då hänt sedan sist? Tja. Det har inte blivit så mycket segling i Portugal. Vinden har blåst någon annanstans och när vi förflyttat oss har det tyvärr oftast fått ske med motor. Alltså har vi rört oss så lite som möjligt.

Entrén till Portugal hette Leixoes, en stinkande industri/fiskehamn utanför Porto som intagits av fem miljarder trutar. Vattnet var slemmigt av trutbajs och avfall. Tro't eller ej. Här blev vi kvar i nästan två veckor. (Eller rättare sagt, Stefan blev kvar. Jag flög till Barcelona för lite biståndsarbete och nöjen en vecka och för att hälsa på Timjan och Fritjof. Det var underbart att få träffa dem efter så lång tid. Ludvig, vi saknade dig!)

Vi var förstås i Porto och förundrades över den vackra men förfallna staden. Ja, alltså inte hela Porto, men i den gamla stadskärnan befann sig säkert 50% av den unika bebyggelsen i olika stadier av förfall. Tyvärr också dess invånare om jag ska vara ärlig. Här kände vi oss hemma och funderade ett tag på att flytta in till kajen mitt i smeten. Turistsmeten... njae, vi kom överens om att vi trots allt föredrog måsarna och alla andra tvåbenta vänner i Leixoes.

Förfallet har blivit en följetång på vår resa genom Portugal. Man har av olika skäl inte tagit hand om sina gamla, vackra stadskärnor. Husen står igenbommade, övergivna och ledsna - av en del återstår bara en och annan vägg, som kuliss mot gatan. Här och var ser vi dock tröstande skyltar som talar om planerade restaureringsprojekt.

Fiskelyckan är lite komsikomsa. Men på väg till Cascais fick vi faktiskt två tonfiskar som räckte till fyra middagar! Här i Portugal är fisken inte lika tillmötesgående som i Spanien. De här båda ynglingarna dog inte självmant. Men gott var det, med potatis, stekta tomater och aioli.
Cascais är en trivsam badort med god kokosglass alldeles utanför Lissabon. Vi tog bussen till Sintra eftersom någon tipsat mig om att det var sevärt. Lord Byron ska tydligen ha sagt: "Att se världen utan att ha sett Sintra är som att vara blind". Problemet var att vi inte såg vad det var vi skulle se, men just när nöden var som störst, ringer min mobil. Ah, det är Johnsson!! Så lägligt. Kulturchefen måste ju kunna öppna våra ögon... Eller? "Näää. Vad för något? Sintra? Aldrig hört talas om." Det visade sig att han inte var ett smack intresserad av att reseleda oss genom de portugisiska världsarven. Han letade efter nyckeln till vandrarhemmet i Eksjö! En tröst i alla fall att veta att vi inte är de enda blindstyren som navigerar fel ibland.
Vi bestämde oss för att undvika turistfällorna i fortsättningen. Men det var inte därför vi hoppade över Lissabon. Jag pallade helt enkelt inte en storstad till efter både Porto och Barcelona på kort tid.
I stället kopplade vi av med lite månskenssegling, tidvis i 0,0 knop. Tre stjärnfall på mitt nattpass blev tre önskningar. En till varje barn...

Eftersom vi tänkte finkamma Portugals kust kunde vi ju inte missa Algarve. Vi styrde kosan mot Faro, sökte natthamn i Sines. Här föddes Vasco da Gama och vi beslöt oss snabbt för att följa hans exempel och dra vidare.
I den brittiska kolonin Portimao var luften torr och varm och havet höll sådär 22-23 grader. Det prisbelönta museet var imponerande och väl värt ett rejält besök. Stads- och sardinkonservervhistora, undervattenskonst och maritim utställning, historiskt centrum, arkiv, en hel avdelning för pedagogisk verksamhet, auditorium, allt inrymt i en fantastisk byggnad - den gamla konservfabriken. 30-50 anställda, stadens stolthet. (Associerade förstås till Eksjö museum och fällde en tår över den tragiska utvecklingen i min gamla hemstad... där man genom stora skenbara besparingar raserar själva förutsättningarna för besöksnäringen. Det kallas besöksnäringsavveckling. Smart, Eksjö!)

I Faro gjorde vi ett kort strandhugg och försåg oss med vännen Pelle som skulle berika tillvaron på Runaway en hel vecka. Eftersom han är en riktig bird-nörd och en våtmarkernas conquistador begav vi oss till fågelparadiset Ilha da Culatra i Faros floddelta, en  helt otrolig, låglänt sandö som ändrar färg och form med tidvattnet. Atmosfären här är obeskrivbar. Lite som i "Den onde, den gode, den fule"... typ. Två byar med till synes övergivna hus och några barer utgör bebyggelsen på ön. Allt är byggt direkt på sanden. Inga gator, torg, bilar. Mitt på ön finns en lagun med en vingklippt befolkning av lite mer tillfällig karaktär med varierande social kompetens. Stranden som omsluter ön är underbar... Här snorklade vi, hoppade i vågorna, tog oändliga promenader, åt 50-årsmiddag* och skådade fågel. Pelle undervisade, vi försökte lära oss skilja på arterna. (Sorry, P, men sedan du for är allt ett kackalorum av tjockfotade stjärtsnäppor och skitmesiga silkeshägringar. Skedstork tror vi oss däremot kunna identifiera.)

Så kom vinden. Och vilken vind! Det började blåsa ganska ordentligt på kvällen så vi tog upp jollen och sjöstuvade för säkerhets skull innan vi skulle sova. Efter några timmar vaknade jag av att det tjöt i riggen och Runaway dansade jitterbugg i vågorna. Det blåste mer och mer och vi började bli oroliga för att ankaret skulle släppa. En vindby tryckte ner båten så häftigt att Pelle ramlade ur kojen. Vid det laget hade Stefan startat motorn för att vara beredd om ankaret skulle släppa. Sikten var obefintlig men tack vare vår avancerade navigationsutrustning (!) kunde vi se om båten låg still eller rörde sig. Det blev en spännande natt. Vi var vakna förstås, Pelle och jag höll ställningarna (fast oss) i båten och kapten tog självklart sitt ansvar till rors i ösregn och blåst;) Så småningom mojnade det. Vi hade räknat med styv kuling men det visade sig att vi hade haft storm med orkanbyar!! Taket på flygplatsen i Faro hade blåst av och om vi förstod nyhetssändningen rätt så hade 120 personer blivit hemlösa. Culatra var helt täckt med sand. I byn skottades gångarna och trädgårdarna fram och några småbåtar låg och såg kapsejsade ut i vattenbrynet.

Efter Pellebesöket skulle vi segla tillbaka till Portimao för att träffa två inbitna Algarvestammisar; Olle och Ulla. Efter en spektakulär sorti genom Faros utlopp, där Runaway stod på näsan i den krabba sjön som uppstod när strömmen mötte vågorna från nordvästan, började vi kryssa. Det blev hårdare och hårdare vind, och efter flera timmar hade vi fortfarande Faro på styrbordssidan. Vi insåg att det var lönlöst att fortsätta. Besvikna lade vi om kursen och styrde mot Islas Canarias i stället. Det var ett svårt och trist beslut, men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Men vi hade tur. Ett kraftigt lågtryck låg och lurade där ute och vi hann precis fram till Graciosa innan förutsättningarna för den långa resan ändrades radikalt. Vi hade blivit fast på Algarvekusten ett tag... I stället blev det fyra dygn med fin slör i 5-7 knop och jag var sjöfrisk hela vägen!

Nu väntar Kanarieöarna, eventuellt Senegal/Gambia och sedan Den Stora Prövningen. Jag har lite preatlantångest, faktiskt. Det är ganska långt... Ska införskaffa mp3-spelare så jag kan lyssna på ljudböcker. Jag har upptäckt att läsning i kombination med sjögång inte är så nyttigt.



Hasta luego,
Birgitta
Stefan hälsar.

*Mareld: Bland det märkligaste och vackraste jag vet. Gåshudsvackert. Ibland när vi seglar på natten är kölvattnet efter Runaway fullt med gnistrande ljus, som ett gigantiskt tomtebloss! Delfinernas nosar blir kaskader av silverstänk när de surfar runt båten och jag hänger över relingen (jadå, i livselen!) och bara stirrar på det underbara.
Fenomenet kan också uppstå på mer oväntade ställen;
Det händer att jag blir kissnödig mitt i natten och kravlar mig ur förpiken för att göra ett litet besök på toa. För att inte klarvakna brukar jag ha lampan släckt.
Det var när vi kommit till Spanien jag upptäckte det första gången. Jag spolade och plötsligt glimmade och glittrade hela toan av små, små ljus! Jag blev klarvaken. Först fattade jag verkligen ingenting. Sedan: "Stefan, vakna! Det är mareld i toaletten! Och i rören! Det är fantastiskt!" Jag spolade och spolade och så fort jag slutade slocknade marelden. Till slut fick jag ju ge mig förstås, men  det har blivit många långa nattliga toabesök efter det.

*50-årsmiddag (Bacalhao):
Soltorkad, saltad torsk i bitar
Potatis i skivor
Krossad tomat
Lök och vitlök
Chili
Piri Piri
Mejram
Fiskbuljongtärning
Vitt vin
Salt och peppar
Alltihop läggs i lager på lager i tryckkokaren och kokas under tryck i 10 min. Serveras med vin, vitt bröd. Smaken ska vara "het".

Efterrätt: Honungsglacerad banan med rostad kokos och vispgrädde.
(Synd att någon hade ätit upp bananerna eller hur, P?)

P.S.
Jag vill avsluta med att be om ursäkt. Ni skriver långa, härliga mail och får i bästa fall jäktade, korta svar; "har inte tid just nu men tack för mail, kram!"
Vi har inte internet ombord. Ibland händer det att vi har ankrat i närheten av en stad, hamn el. dyl där man kan hitta wifi-zon eller ett bibliotek. Det innebär att tiden till och möjligheten att surfa och svara på alla mail är oerhört begränsad. Ibland går det flera veckor mellan gångerna. Men fortsätt skriv! Det är jätteroligt att höra ifrån er och få nyheter hemifrån. En del läser jag om och om igen:)
Jag brukar nämligen hämta mailen till min padda (iPad) för att läsa i lugn och ro när jag kommit hem. Ombord alltså.
Facebookeriet har jag nästan lagt ned. Är inne ytterst sällan och då hinner jag inte mer än kolla meddelanden.
Därför började jag blogga. Det här sitter jag och skriver i båten, ackompanjerad av vind och vågskvalp, sparar texten och publicerar sedan nästa gång jag är online.


1 kommentar:

  1. Hej Birgitta o Stefan
    Ser ni har seglat från Las Palmas och är på väg över havet.
    Få Stefan till och skicka mig en mail på vår mailadress
    tuijaingvar@hotmail.com
    God Jul och Gott Nytt År önskas er.
    Hälsningar från Tuija och Ingvar, Hakuna Matata II

    SvaraRadera