måndag 23 april 2012

Brasilien



Itaparica, Salvador
Bahia

Bilder Brasilien... klicka här
- Well, you see... jag är uppvuxen i Sverige. Där är vi småkrypshysteriska. Om vi hittar en hel koloni med baggar och lika många larver i matpaketet där, hamnar vi på första sidan i lokaltidningen. Tillbaka till affären, retur, sedan ersättning och kompensation. Och så ringer vi Anticimex som kommer som ett skott och tar kål på eventuella rymlingar. Med miljömärkt insektsgift.
Juan skrattar gott när jag försöker förklara varför jag ägnar timmar åt att rensa havregrynen innan vi kokar dem. Det kryllar av små vita larver och "bugs" i paketet.
Min ynkliga bekännelse utlöser en kaskad av välvilliga utrotningsråd från våra grannar. Dränkning, kvävning, spritförgiftning. Eller så kan jag ro ut till revet under lågvatten, bre plast på sanden, strö ut grynen inkl. kryp och låta solen göra jobbet. Då krälar de iväg för att fly värmen.
Att försöka byta och göra mig till åtlöje i supermercadon är inte att tänka på. Och vad skulle jag byta till? Det kryper och kryllar överallt i påsar och på hyllor.

Nä, affärerna här i Itaparica är inga aptitretare. (Bortsett från oxfilén.) Vilken tur att vi hittat en riktig restaurangpärla där vi snabbt blir stammisar. För 3,99 R$ (ca 15 skr) äter vi en dignande middagstallrik; grillad kyckling med ris, spagetti, bruna bönor och sallad, suco och en cafezinho (lemonad och liten fluorsköljningsmugg socker med kaffe). Ibland byts kycklingen ut mot fläskkotlett, stingrocka eller lever:)

Brasilien är galet. Fullständigt. Vilka kontraster! De sociala klyftorna är enorma. Den snabba ekonomiska tillväxten till trots - landet brottas med stora problem. Kriminalitet, korruption, fattigdom, droger... Och samtidigt - de rikas paradis; lyxiga, påkostade villor, båtar, bilar, tjänstefolk. Sommarvillorna på gräddhyllan i Guarapari är det "värsta" jag sett. Och snyggaste. Vi ankrade mitt i utsikten från överklassens matsalsfönster och blev förvånade över den frikostighet vi utsattes för. Vi fick fri lejd genom det hårdbevakade området, låna dusch och fylla vattentankarna i någons trädgård. Några av oss blev bjudna på middagar och hundradollarscachasa. Övriga fick nöja sig med avundsjukan. Den var också gratis.
Några veckor tidigare skymde vi utsikten för gatubarnen i Salvador som hade sina "hem" bland skräpet och avfallet i hamnen...

Ingenstans har vi varit så försiktiga som här i Brasilien. Galler och larm på i båten, inga värdesaker, väskor, kameror med oss "ut". Vi undviker ställen där rån och överfall förekommer. Stefan har varit här tidigare och vet... Några vänner till oss var inte lika välinformerade. De blev utsatta för väpnat rån när de seglat iväg en sväng och ankrat några nätter just på ett sådant utsatt område några mil söder om Itaparica. Tre män i en kanot dök upp i mörkret när de satt och åt middag i sittbrunnen. Plötsligt drog de fram vapen och tog sig ombord. Med en pistolmynning riktad mot pannan fick våra vänner lämna ifrån sig allt av värde. Men Melissas MacPro fick de inte med sig. Hon satte sig på datorn när de blev bordade och satt kvar så länge rånet pågick. Iskallt men farligt. De hade tur som inte blev utsatta för våld eller blev dödade, vilket förekommer då och då. Men händelsen har förstås satt djupa spår och de kommer kanske aldrig att känna sig trygga igen.

Men Brasilien har ju förstås en annan sida. En sanslöst glädjefnattig, mangodoftande, varm, sensuell, sambadansande, vänlig, flirtig sida som jag faller pladask för.
Karnevalen i Salvador blev det perfekta introt, en formidabel inledning på en låång vistelse i landet med världens minsta baddräkter.

Det blev många lata dagar i Itaparica innan vi kände oss redo att fortsätta segla söderut, mot Rio och Ilha Grande. Termometern visade sällan under +30 och tillät inga större ansträngningar. En simtur till någon morgonkaffebjudande båtgranne fick utgöra dagens enda fysiska ansträngning. Om man inte räknar promenaden till restaurangen. I marinan fanns wifi och underbart källvatten som det var svårt att slita sig från.
Vi fick en fin segling med bra vind via Cacha Prego och Morro de Sao Paulo ner till Camamu. Idyllisk ankarplats med en fin bar, trevliga, öldrickande locals som envist försökte lära oss yachtisar stegen till dunkande rocha (en slags variant av foxtrot), en oändlig, kokospalmbeströdd sandstrand som jag glömde fotografera. Stefan paddlade och kom hem med kajaken full med kokosnötter. Vi äter fortfarande kokos från Camamu:)

Abrolhos
Utanför kusten mitt emellan Salvador och Rio de Janeiro ligger ett naturreservat, en liten ögrupp med Brasiliens bästa förutsättningar för snorkling och dykning. Här finns korallrev med många fiskarter och sköldpaddor! Stora fregattfåglar och vackra tropikfåglar seglar ovanför oss. Tillsammans med Jane y Juan på Aldo, Jan and Trees på Santana och Jens und Ariane på Chiloë stannar vi några dygn och livsnjuter. Det är första gången jag snorklar bland en sådan artrikedom! Parrotfish, Angelfish, Puffers, Squirrelfish, Groupers, Goatfish, Angelfish, Morena, Triggerfish stora Barracudor och... Haj!
(Jag måste investera i en våtdräkt. Kan bara vara i 30-40 min innan jag börjar frysa.)
Tyvärr fick man bara titta - inte äta. Men på väg härifrån fick vi en fin Guldmakrill som vi stekte lätt och åt med lite ris och stekt tomat. (Matförråden var tömda igen. På Abrolhos fanns inga affärer - man fick inte ens gå iland.)

Guarapari - Buzios - Cabo Frio
I Guarapari satt vi inte i samma båt som societén, men väl i varandras. Och Jens' födelsedag firades med BBQ på beachen.
Efter en vecka i väntan på Rio-vind, dök den äntligen upp och vi lättade ankar.
På väg till Brigitte Bardots Buzios fick Runaway ny besättning och Stefan hjältestatus. Tidigt på morgonen, mitt i soluppgången kände jag mig plötsligt iakttagen. På mantåget satt en liten, blöt och utmattad fågel. Efter en stund repade den sig, gjorde sig hemmastadd på båten, somnade och när den vaknade hade den fått ett namn, vatten, nyfångade flugor och brödsmulor. Men en hastig rörelse skrämde lille Claudio, som föll överbord. Vi gjorde 4 knop. Förtvivlade såg vi honom försvinna i vågorna, vilt flaxande för att försöka simma ifatt båten. Det tog några sekunder för kapten att bestämma sig. Jag tog sikte på fågeln, Stefan lade om rodret och vände båten. Claudio, som redan gett upp hoppet, fick nya krafter och började flaxa/simma mot oss igen. Jag styrde och Stefan siktade med hinken. Otroligt nog lyckades vi fiska upp vår lille skyddsling, blöt och kall, huttrande och skakande.
Den här gången höll han sig innanför relingen resten av dagen och när vi ankrade på kvällen var han helt återställd. Vi hann inte ens säga adjö. Plötsligt fick vår vän luft under vingarna och försvann in mot de gröna kullarna i Buzios.



I Cabo Frio är vattnet frio. Kalla havsströmmar söderifrån kommer till ytan här och därför har vi bara 24-25 grader när vi badar:) Vi tillbringar påskhelgen i Ilha do Cabo Frio, i trevligt sällskap med paella, Squirrelfish och Bigeye på menyn. Jan och Juan dyker och fiskar med harpun. Jane gör en superenkel men delikat fisksallad.* Stefan lyckas komma över (se bildbevis) en rejäl tonfisk som han sedan offrar sin tumme för. Nästan. Hugga tunakotletter med macheten är effektivt men farligt. Livsfarlig är också stigen upp till fyren. Utrustade med käppar mot kobrorna och Aldos sista påse ingefärskex från Madagaskar följer vi med några marineros på en väldigt fin vandring över ön.








Rio de Janeiro - Ilha Grande
Oj oj oj... Inseglingen till Rio är spektakulär! Med Pau de Azucar och Corcovado (Kristusstatyn) som landmärken kan man inte missa staden som måste vara världens vackrast belägna!! Och vilken ankarplats vi har! Precis nedanför sockertoppen i fina stadsdelen Urca, med beachen några årtag bort och alla sevärdheter inom räckhåll. Jag har av någon anledning alltid drömt om att besöka Rio, och att komma hit i en liten segelbåt... från Sverige... tja. Häftigt:)
Vi vandrar genom regnskogen med apor och enorma blå fjärilar uppför Morro de Urca. Sockertoppen kräver en bit klättring, och vi har ingen utrustning med oss. Men utsikten från Morron är nästan lika bra:)
Copacabana är... en fin strand. En gång världens mest världsberömda. Numera något bedagad. Och senoritorna har vuxit ur sina bikinis för länge sedan. Dessutom har de satt på dem bakåfram.
Nio dagar i Rio får räcka. Vi lämnar våra följeslagare (tillfälligt) och jag gör ett strandhugg vid Oscar Niemeyers spaceship; Museu de arte contemporanea i Niteroi. Ser två jättefina utställningar... men den stora behållningen är byggnaden. Och känslan. Se utsikten från museet, Runaway för ankar nedanför, Rio med sockertopp och Jesus med utbredda armar över alltihop... suck. Hjärtknipande.




Nu stannar vi här på Ilha Grande (Brasiliens Filet Mignon) ett tag. Här är vackert, vackert. Regnskog med vrålapor och djungelljud, berg att bestiga ( t ex Pico de Papagaio, 990 möh). Här finns enligt många det bästa Brasilien kan erbjuda i naturupplevelser.

Livet är skönt. Att segla omkring, kors och tvärs på haven, se Europa, Afrika, Amerika från en segelbåt är vanebildande. Och helt otroligt fantastiskt. I sommar korsar jag Atlanten igen för att träffa familj och vänner. Med flyg tar det bara några timmar. DET är OCKSÅ fantastiskt!!

* Det här är en favorit, men fisken ska vara pinfärsk. Gör inget om den sprattlar till när du filéar den:

Jane's raw fish salad
Färsk fisk (Squirrelfish eller Bigeye är bra men jag antar att det går med nästan vilken vitfisk som helst)
Lök
Vår- eller Salladslök
Citron
Tomat
Senapsfrön
Kokosmjölk
Salt, peppar, koriander

Rensa, bena ur och skär fisken i centimeterstora tärningar och lägg i en skål. Blanda i finhackad lök och saften från en pressad citron. Ställ kallt i kylen en timme.
Tillsätt hackad tomat, kryddor, senap och kokosmjölken. (Dela en kokos. Riv köttet, pressa den rivna kokosen genom en silduk över salladen).
Servera väl kyld med vitt vin.